Mycoplasma, uppenbarligen så förföljer detta virus mig för det är tredje gången jag har det. Det angriper lungorna, kan ge astma och gör mig i princip väldigt oaktiv eftersom jag får hosta om jag rör på mig. Lucky me!
Så.. Nu käkar jag penicillin.

Det är alltid lika roligt att inse att man inte är så stark som man tror att man är.

När jag var liten trodde jag det här om mig själv:
Jag är oövervinnlig
Jag är snabbast
Jag är starkare än alla, inklusive killarna
Jag har bäst balans
Jag är aldrig skadad
Jag är en av dom smartaste
Jag är den enda som nästan aldrig varit sjuk
Jag är den enda som inte har någon allergi eller dylikt.
Jag är den enda som aldrig har haft hårlöss eller hål i tänderna

Nu vet jag det här:
Jag kan besegras
Det finns faktiskt folk som är snabbare än mig själv
Jag är stark men jag har ingen chans mot, i princip, vilken kille som helst
Jag har bra balans
Jag har haft väldigt mycket problem med mina fotleder, min rygg och senast var jag korsbandsskadad
Jag är inte så smart som jag trott att jag är
Jag har under den här och föregående terminen väldigt hög sjukfrånvaro
Jag har astma, problem med mina bihålor och har blivit laktosintolerant
Jag har haft hårlöss men fortfarande inga hål i mina tänder, men det kommer väl snart

Så, stora, starka, smarta Sandra har gått och blivit en vekling med alla olika sorters problem. Who knew. Jag märkte det idag iaf. Blä.
Och just nu är jag sämre än sämst för jag tycker faktiskt synd om mig själv.
Självömkan är inte så coolt. Så det blir skolan för mig i morgon i alla fall, ska göra lite nytta och röra på fläsket, som för övrigt har bildats under den korta träningsfria månaden jag har haft på grund av viruset (självömkan igen).

Det är tur att mitt liv går i kurvor, för jag får verkligen känna hur det känns att leva.