Ååh.. Glädje inom mig! Jag sitter här i mina nya, grå, supersköna mjukisbrallor och har just slutfört ett "seallanyaavsnittsomkommerutavseriernaduser" marathon! Kan det bli bättre? (det självklara svaret är egentligen ja men just nu låtsas jag inte om det).

Varför är jag så fascinerad av serier? För att jag kan sätta mig in i dem. Det kanske låter fånigt, det kanske till och med är fånigt, men jag njuter av det. För ett tag är jag kär, arg eller glad, beroende på karaktärerna i serien. När avsnittet är slut så är jag jag igen, nyfiken över hur jag kommer att känna när jag ser "the next episode".

Njutningen att låtsas att man faktiskt inte är sitt gamla vanliga jag kan vara rätt stor. Misstolka mig inte, jag gillar den jag är, samtidigt så skulle jag vilja testa på att vara någon annan, eller i alla fall uppleva någon annans känslor. Genom att titta på en massa serier så kan jag tillfälligt fylla de tomrum som jag anser att mitt liv för tillfället har.

Tvisten: Om jag inte skulle se så mycket serier så kanske jag skulle kunna pallra mig ut och hitta konkreta saker som faktiskt kan fylla tomrummen under en längre tid. Tyvärr är jag inte så bra på att ta för mig på de områden som behöver fyllas.


Endast det man är medveten om kan man förändra.