I morse försvann estlänningarna. Gone. Puts väck. Kvar är Sara, jag och Linn (fast Linn beger sig ju till ett annat hotell redan på måndag så egentligen är det väl bara Sara och jag). Städteamet består alltså nu av fem fast anställda och två säsongsarbetare. Vi har gått från över 20 till under 10, förstår ni hur empty det känns?

För att inte tala om alla jobbiga avsked man har tvingats vara delaktig i. Jo, för om jag skulle välja så skulle det aldrig bli några avsked, om jag skulle välja så skulle alla jag ville ha runt omkring mig vara runt omkring mig för evigt. Tur att jag inte kan välja för isåfall skulle jag nog omge mig av en del folk och det skulle vara lite jobbigt då man vill gå på toa.

Tack och lov var avskedet igår långt ifrån det jobbigaste...

Så, vad gör vi på berget när nästan all personal är borta? Vi samlar ihop alla tappra sommararbetare och (försöker göra) gör saker. Senast i torsdags så tog vi oss faktiskt hela vägen ned till Noresund där vi spelade volleyboll och fotboll! ACTION.

Estonias sista kväll

Volleyboll

Sandras hår för att mamma bad om det (Martin fick vara med på ett hörn)
 






"Hur stänger man av den här då? Är det på den där.. ehmm .. exit?" Nej, kära oteckniska äldre släktingar. En bärbar telefon lägger man på genom att trycka på den röda luren som visar ett tecken för "lägg på". Fast det är ganska gulligt iaf.