Det var en gång en flicka som bodde på ett berg. Där hade hon inte bara sin bostad, hon hade även sitt jobb och några väldigt bra vänner. Jobbet var egentligen inget att klaga över, visst, städerska kanske inte är det mest attraktiva på arbetsmarknaden men trots allt fanns med människor som betalade 16 000 nok för att fyra personer skulle få sova en natt i den lägenhet som hon städat, en sådan lägenhet som hon även bodde i. Så hennes arbetsplats och bostad betraktades som riktiga guldkorn av andra människor.

Man skulle kunna tro att det inte händer så mycket på ett berg. Men ack, nog hade hon ett fullspäckat schema. Middagsbjudningar mellan personalen, filmkvällar, besök från vänner nedanför berget, spa behandlingar a-la lermassage, träning, klättring, utflykter med temat bort från berget. Men när man har så mycket bra på berget, varför denna ständiga flykt från det?

När allt låter så väldigt bra, hur kan det då komma sig att det finns en återkommande känslan av ensamhet och undergång, ångest. När hon ena dagen ligger i en pool och tittar upp på den stjärnklara himlen och känner oerhörd frid och andra dagen inte vill kliva upp är sängen för att ta på sig sin uniform och gå till jobbet.

Det är som att den tunnare luften, som finns 800 meter över havet, sakta men säkert kväver henne. Att ständigt andas in den tunna luften, känna smaken av vinter, alltid se sina kollegor, höra hur man ska bete sig både på och utanför arbetet, gör livet så mycket svårare än vad det egentligen behöver vara. Eller ligger orsaken verkligen där?

Man kunde tro att livet alltid var som på en dans, med tanke på hur mycket hon egentligen hade. Livet är visserligen en dans, hon måste bara lära sig att uppskatta tonerna som hon ska dansa efter.