Nu startar jag bloggen igen. Anledning? Jag behöver verkligen skriva lite svenska för mitt språk börjar förtvina, sakta men säkert. Sedan behöver jag verkligen bara skriva, få bort lite av den överflödiga stressen som jag känner.

Nobody said anything was easy. Nu har jag bott här i London i cirka sju månader, av dessa sju månader har jag jobbat på b@1 i fyra månader. Plötsligt står allt still. Jag vet varken ut eller in fast egentligen vet jag vad jag vill göra och kommer att göra. Det är dock oerhört läskigt... För första gången så känner jag inte en 100% säkerhet i det jag förmodligen kommer att göra. Bambi på hall is, jag vinglar fram, men fortfarande så måste jag dit.

Av alla mina egenskaper och egenheter är förmodligen en av de bästa och en av de värsta den skuldkänslan som kan innefinna sig hos mig. Den hindrar mig från att göra allt för dumma saker, vilket gör att jag är snäll, men den hindrar mig även från att göra saker för mig själv eftersom jag är rädd för att skada andra.

Har du någon gång träffat en människa som allting klaffar med, då menar jag verkligen allt? Alla de konstiga sakerna du har för dig har av någon anledning denna människa också för sig? Hur mycket ska man offra för denna människa eller är det du offrar enbart för egen vinning?

Jag tror att min hemresa till skell är bra för mig, samtidigt så känns det verkligen som dålig tajming. Men jag antar att allt kommer att falla på plats inom två och en halv vecka då jag är tillbaka.

Fjärilarna i min mage skrämmer mig.