Jag har tänkt lite på det här med presenter.
På julafton förväntar du dig att du ska få paket, likaså på födelsedagen, du förväntar dig att få något som du har önskat dig, något som du velat ha. Därför finns det rum för besvikelse och otacksamhet efter man givits dessa presenter.

Hur är det då med en present som du får bara så där? Blir du då glad över presenten eller över gesten? Finns det rum över att klaga på själva innehållet? Vad betyder egentligen mest?

Gesten. Ett paket på julafton, en present på födelsedagen, det är vardag. Man ger bort presenter till varandra för att det är så, det är så man firar de två traditionerna. Därför kan man beklaga sig över hur dåliga presenter man har fått, för att många av presenterna finns det egentligen inget hjärta i.

När du får en present av någon du inte förväntat dig att få något av, hur reagerar du då? Du blir glad för att personen gav dig något och det finns inget utrymme att bli riktigt besviken över det du fick.
Men om du börjar få saker av den här personen varje dag, kommer du fortfarande vara glad för att personen gav dig något eller kommer du vara glad över den gången då personen faktiskt lyckades ge dig det du ville ha?

Gesten. Det är viktigt. Det är viktigt att bry sig om varandra och visa det genom att någon gång överraska med något fint, en present av något slag. Så länge det inte blir för ofta. Personen som tar emot gåvan måste kunna se att någon inte försöker köpa en utan att någon faktiskt bryr sig och vill visa det. Låt inte presenter blir vardagsmat, det är därför vi har julafton och födelsedagar.

Jag har nyligen fått en present, ett kusinbarn. Förresten så är jag är släkt med den snyggaste mamman på jorden!





"Om du vill att dina barn ska lyckas, ägna dubbelt så mycket tid åt dem som du hade tänkt och hälften så mycket pengar"

Ikväll såg jag en film på TV1000 family. En typisk romantisk film.
Redan då jag läste om den förstod jag hur den skulle sluta, det var så uppenbart.. En sån där typisk lättläst romantisk film. Men inte mår jag dåligt över att veta framtiden inte.

Filmen hette If Only och den handlade om en, tro det eller ej, man och en kvinna som var kära i varandra.
Mannen uppskattar inte deras förhållande och han inser först när kvinnan dör i en bilolycka hur mycket han egentligen älskar henne. Han får chansen att återuppleva den sista dagen i hennes liv och försöka ändra på sakerna som ledde till hennes död.

Händelse efter händelse och filmen var lika förutsägbar som jag trott.. Tills slutet.
Filmen ska sluta med att mannen inser att han måste ändra på sig och att kvinnan aldrig dör, det är så en romantisk film slutar i min värld. And they lived happily ever after..

Istället kommer tvisten. I början av filmen finns det en scen efter det att kvinnan har dött och mannen sitter och gråter när en vännina kommer för att beklaga sorgen, denna scen återupprepar sig. Den här gången är det dock inte mannen hon tröstar, utan kvinnan. Det var mannens tur att dö.

Hade jag kunnat räkna ut vad som skulle hända kanske jag inte hade gråtit lika mycket som jag gjorde, men slutet kom som en chock för filmen skulle ju sluta lyckligt. De förtjänade varandra och att få leva tillsammans.
Jag gillar inte Romeo och Julia filmer, de får mig att må psykiskt dåligt för att det händer saker som inte borde få hända.

Sen vill jag avsluta dagens blogg med att säga till en viss mr. Trädjord att han kan dra åt skogen och köra upp något vasst i röven och sluta hitta på en massa skit. Sen vill jag säga till en viss miss. Levaflod att en viss mr. Trädjord snackar skit och att du betyder för mycket för mig för att jag skulle kunna säga de saker som han påstår att jag sagt. Trots allt var han rätt onykter och, uppenbarligen, har han inte alla hemma heller.


Om jag gråter så här mycket av en film, vad skulle jag då göra om en del av filmen blev verklighet?

Tiden sveper förbi, det är faktiskt helt otroligt. Just nu är det bara en månad kvar tills jag åker till England, mindre än tre månader kvar till skolavslutningen och ungefär 6 månader kvar tills jag kommer tillbaka till skolan som "senior".

Förhoppningsvis kommer min vistelse i England och sommarlovet gå snabbt, för tiden har ju en viss vana att rusa iväg när man har roligt.

Den fråga jag då måste ställa mig är om jag har ett roligt liv för tillfället, för som sagt, tiden rusar förbi för mig. Grejen är den att jag egentligen inte har gjort så mycket på senaste, jag har mest varit en sjukling som har stannat hemma.
Kan tiden gå snabbt för mig för att jag känner mig tryggare i mig själv nu än vad jag gjorde förr?
För att jag inte stressar lika mycket?
För att jag har insett att man kan ha brister?
Eller beror det bara på att någon vill se mig dö så snabbt som möjligt och därför snabbspolar varelsen min värld?!

Skjut bara upp till i morgon, det du kan tänka dig ha ogjort när du dör.

Mycoplasma, uppenbarligen så förföljer detta virus mig för det är tredje gången jag har det. Det angriper lungorna, kan ge astma och gör mig i princip väldigt oaktiv eftersom jag får hosta om jag rör på mig. Lucky me!
Så.. Nu käkar jag penicillin.

Det är alltid lika roligt att inse att man inte är så stark som man tror att man är.

När jag var liten trodde jag det här om mig själv:
Jag är oövervinnlig
Jag är snabbast
Jag är starkare än alla, inklusive killarna
Jag har bäst balans
Jag är aldrig skadad
Jag är en av dom smartaste
Jag är den enda som nästan aldrig varit sjuk
Jag är den enda som inte har någon allergi eller dylikt.
Jag är den enda som aldrig har haft hårlöss eller hål i tänderna

Nu vet jag det här:
Jag kan besegras
Det finns faktiskt folk som är snabbare än mig själv
Jag är stark men jag har ingen chans mot, i princip, vilken kille som helst
Jag har bra balans
Jag har haft väldigt mycket problem med mina fotleder, min rygg och senast var jag korsbandsskadad
Jag är inte så smart som jag trott att jag är
Jag har under den här och föregående terminen väldigt hög sjukfrånvaro
Jag har astma, problem med mina bihålor och har blivit laktosintolerant
Jag har haft hårlöss men fortfarande inga hål i mina tänder, men det kommer väl snart

Så, stora, starka, smarta Sandra har gått och blivit en vekling med alla olika sorters problem. Who knew. Jag märkte det idag iaf. Blä.
Och just nu är jag sämre än sämst för jag tycker faktiskt synd om mig själv.
Självömkan är inte så coolt. Så det blir skolan för mig i morgon i alla fall, ska göra lite nytta och röra på fläsket, som för övrigt har bildats under den korta träningsfria månaden jag har haft på grund av viruset (självömkan igen).

Det är tur att mitt liv går i kurvor, för jag får verkligen känna hur det känns att leva.

Har du någon gång haft en dröm, som du vet aldrig kommer bli uppfylld av diverse skäl, sen av någon anledning så hamnar din dröm inom räckhåll, men den försvinner nästan lika snabbt som den kom eftersom, precis som du alltid vetat, så kommer den aldrig bli uppfylld?

Lite avancerad mening, men jag vet i alla fall vad jag pratar om. Det kan vara alltifrån ett jobb till en kille till en kompis till en sport.

Till exempel kan du tänka att det handlar om en kille/tjej som du alltid velat ha men du vet att även om du fick en möjlighet, vilket du aldrig kommer få, så skulle det aldrig bli något på grund av avståndet/åldern/tillgängligheten etc.. Så en dag träffar du denna person och denna person vill prata med dig, visar intresse, sen säger du en sak fel - var du bor/din ålder/fråga om tillgängligheten etc. - så försvinner personen lika snabbt som den kom.

Min fråga då, kanske främst till mig själv, är om det är värt det. Drömma trivs man faktiskt rätt bra med att göra, men att bli fälld på mållinjen, det kan inte en människa gilla. Vill man verkligen komma så pass nära sin dröm, så pass nära att man kan ta på den, för att sedan återgå till att drömma om något abstrakt?


Jason Mraz - I'm Yours

Nu faller även jag för trycket att skapa en alldeles egen blogg som bara, egocentrisk som jag är, kommer handla om mig, mina tankar, mina upplevelser och mina intressen.
För tillfället har jag planer på att bli en riktigt maestro på att blogga, frågan är ju bara om jag är ambitiös nog och om jag har tillräckligt innehållsrikt liv för att ha något att skriva om. Detta återstår att se..

I brist på några riktigt coola händelser att skriva om så vill jag bara passa på att säga att jag har en jääätte snygg, nyköpt trenchcoat och en jääätte snygg vit mössa till den. Lyx.
Litet kan göra en lycklig.