Min första fredagskväll på B@1 Clapham Common och jag sattes bakom baren som "barback". Eftersom jag visste att de satte mig där för att jäklas lite, för att de ville se mig "go down" som vi nu så fint kallade det så var jag ännu mer taggad på att motbevisa dom. Jag jobbade stenhårt, allt gick superbra tills min manager, aka min trainer bestämde sig att flaira lite. KADONG, baksidan av flaskan rakt över mitt öga.

(Levi)"Are you alright?"
(jag)"Yeah, yeah, I'm fine"
(Levi)"Fuck, you are bleeding. Take a bev nap and go downstairs, try and make sure that the costumers doesn't see you"

Jajemän. Ett jack i ögonlocket. Blood. Jag skulle förmodligen ha åkt en sväng till sjukan och tejpat ihop såret men det var bara upp och jobba igen. Dock är detta inte det galnaste som hände denna kväll.

Efter skiftets slut var alla bartender rätt så.. ja, fulla. Jag var nykter och påbörjade min städning i köket. Under tiden jag var där så urartade något i baren. Fruktpuré-, sockerlag- och juicekrig. Jag höll mig undan, ville inte kleta ner mig när jag visste att vårt varmvatten inte fungerade i vår lägenhet. Lättare sagt än gjort. Jag blev inblandad. Detta kanske inte låter så galet men att uppleva det var helt sjukt. Jag hade sockerlag över hela mitt hår, mitt ansikte, mina kläder, raspberrypuré över mina armar och kläder, apelsinjuice rinnandes ner för min rygg, i mina byxor, i mina skor, jag hade chocolatesyrup på min BH och på något konstigt sätt även på mina trosor.

Hela baren var i kaos. Vi slidade fram och tillbaka över golvet som var täckt av sockerlag (jag lovar er, det var halt!) Väggarna var fulla av choklad, i taket fruktpuré, alla flaskor hade stänk av något som inte borde finnas på flaskorna. Som sagt, kaos.

Närmare 8 när allt var bortstädad gick jag hem, där satt mina två flatmates, Andy och Danne, och väntade, också de B@1:are men på andra ställen i London. Vilken syn det måste ha varit. Ett blåöga, ett jack med torkat blood kring, ett ansikte och hår med torkat sockerlag. Kläder som såg ut att aldrig kunna bli rena samt raspberrypuré över armarna som såg ut som blod. Jag ställde mig i den iskalla duschen med en tanke. Vad har jag gett mig in på? Alla är ju helt helt helt från vettet. I slutändan visade det sig att jag inte var så mycket sämre......

(varför jag ens kan skriva om detta är för att jag är svensk och för att ingen högt uppsatt person inom B@1 skulle kunna förstå vad jag skriver. Jag kan tyvärr inte lägga ut bilder från denna kväll, detta skulle alla kunna förstå och det skulle kunna leda till problem. Vi tömde helt och hållet lagret vi hade av juice, puré och sockerlag. Ägarna skulle inte samtycka)

Jag blev less på att skriva det jag skrev om tidigare. Det var helt enkelt alltför långtråkigt för mig. Så nu har jag istället tänkt att berätta om några av de väldigt många, galna, saker jag varit med om i London. Det är en hel del...

Under april månad var jag väldigt krasslig. Jag hade något som kallas för Conjunctivitis eller "Pinkeye", vilket betyder en rejäl ögoninflammation. Eftersom jag kände mig allt annat än fager så valde jag att stanna inne rätt mycket. När mina ögon började bli bättre vågade jag mig ut för att träffa några kompisar.

Efter en efterlängtad och underbart kul utekväll så gick jag på bussen och, hör och häpna, fick mig en sittplats! Det kändes verkligen som att vinden blåste min väg.. Ända tills den inte längre gjorde det.

En kvinna kommer in, står just vid mig. Plötsligt händer det. Hon kräks - över mig. Jag sitter i chock med spya droppandes från mitt hår, mina kläder och mina skor. På golvet ligger en inte så vältuggad korv. Hon skyndar sig av bussen och säger medan hon rusar ut  "sorryyy".

Killen som satt bredvid mig klagade över det lilla spya han hade fått på sig medan jag var dränkt i det. Efter 5 minuter frågade några kvinnor hur jag mådde, som att de anklagade mig för all spya. Jag svarade surt att jag INTE mådde bra, för något äckel hade spytt på mig.

Plötsligt stannar bussen, the busdriver har plötsligt upptäckt allt kräck och har beslutat att alla måste lämna bussen för han måste åka och rengöra den. Det är nu jag började gråta. 15 minuters bussfärd från mitt hem och inte en möjlighet till att någon skulle plocka upp mig för att köra mig dit. Inte med mitt yttres tillstånd.

Så, tårar framför chaffisen plus en underbart snäll kvinna som backade upp min story och jag fick stanna kvar, ensam, i bussen. Så, där blev jag hemskjutsad av en dubbeldäckare mitt i natten. Täckt av spya. Jag försökte lämna 10 pund i tips men det blev inte mottaget.

Väl hemma så ställde jag mig, med alla kläder på, i duschen,  för att stå där VÄLDIGT VÄLDIGT länge. Jag har nog aldrig känt mig så äcklig i hela mitt liv.

Jag är dock fortfarande imponerad över mig själv, att jag som kedjereaktion inte kräktes efter att ha blivit kräkts på.

Jag använder mig vanligtvis av rätt stora väskor som jag allt efter som fyller upp med skräp. Det är största problemet med the big handbags. Plus att man aldrig tycks hitta mobilen bland allt annat bråte.

I min röda handväska, som jag typ alltid använder, finns det för tillfället:

Ytterfack: Ett USB-minne.

Innerfack: Försvarets hudsalva, tamponger, ipren.

Vanliga facket: Två pannband, ett par "halv-vantar" som bror har gjort, ett par vantar, en mössa, ett bälte, ett nagellack och tre kvitton. Detta pga en utresning under förgående vecka. Nu är dock väskan tre kvitton och ett bälte kortare än den var innan jag hade mig en titt.

Dessa punkter börjar bli tråkiga. Jag börjar tvivla på om jag kommer att slutföra dem.

Jag har en storebror och en lillebror, vilket gör mig till en lillasyster och storasyster. Mittimellanbarnet. Jopp jopp. Mina syskon är oerhört bra..

Erik Mikael Holmstrand - bästa storebrorn på jorden och mest största sannolikhet den bästa människan som föddes år 1986.
Lars Martin Holmstrand - bästa lillebrorn på jorden och med största sannolikhet den bästa människan som föddes år 1994.

Det är allt jag ville ha sagt.

Jag är statisk och det stör mig. Ibland när jag kammar mitt hår (jag brukar undvika att göra det) så börjar det stå upp på huvudet. Elektrisk. Mina mobiler tycks alltid ha dålig signal. I min förra lägenhet i London, i mitt sovrum, så fungerade internet för alla utom mig. Överallt i lägenheten tycktes min dator även vara den som hade mest problem med uppkoppling. När jag hälsade på Sara (som bor i mitt gamla rum i min gamla lägenhet i London) så slutade internet att fungera så länge jag befann mig i rummet. Vissa dagar är värre än andra. Idag så kan jag knappt använda min mobil för uppenbarligen så stör jag signalen. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ. Jag är statisk och det stör mig.

DET HÄR HADE JAG PÅ MIG IDAG:


Helhet:


Så.. vad har vi kommit fram till idag förutom att jag är statisk? URBAN OUTFITTERS ÄGER. JAG ÄLSKAR.

HAHAHAHA, herregud. Förra inlägget. Bosses kommentar.. Allt kom tillbaka som jag förmodligen förträngt.. Anledningen varför vi blev upptäckta när vi spionerade var ju för att vi fotograferade killarna. Helt plötsligt så tycker jag att hela händelsen är pinsamt igen (fast även rätt kul). Så, förra inlägget är helt klart ett pinsamt ögonblick!

MIN MUSIKSMAK

Guud, vad gillar jag för musik egentligen... Jag gillar rätt mycket gammalt, rätt mycket nytt, lite klassisk musik.. ja.. lite hit och dit. Dock är nog favoritmusiken något som jag kan chilla till. Ta det lugnt och bara njuta av. Musik som inte tar för mycket plats om man inte vill att den ska göra det. Musik med mycket rytm, trummor och bas. Musik från artister som Muse och Tiger Lou (gamla godingar) men även musik från The XX och Kasabian (nykomlingar).

Detta är min spotifylista med min "chill"musik. Ta och lyssna om ni har lust!

http://open.spotify.com/user/holmstrand_/playlist/3mGSXahlcbsVrBxeAphF0b

Dock måste jag säga att all musik jag lyssnar på beror på tillfället och hur jag känner mig. Känner jag att jag saknar familjen, släkten och stugan så lyssnar jag på låtar som "War - Edwin Starr", "Tutti Frutti - Little Richard", "Speedy Gonzales - Pat Boone" och så vidare.

Är jag på partaj så beror det på vilka människor jag umgås med..

Är jag trött så lyssnar jag på något som jag tycker är sövande..

Är jag filosofisk så lyssnar jag på något som väcker min hjärna..

Jag tror att ni förstår vad jag menar... :)

Jag kan tyvärr inte komma på något tillfälle som jag idag tycker är pinsamt. Dock har jag vaga minnen av tillfällen som jag då tyckte var genanta. Så, jag antar att jag kan berätta om en av dessa:

När Bossebo och jag gjorde vårt projektarbete tillsammans i Lanzarote så bodde vi i en lägenhet vars balkong hade oerhört höga väggar (så pass höga att man inte kunde se över dom om man inte stod på en stol). Vägg i vägg med vår balkong bodde det två killar som arbetade på samma anläggning. Jag vet inte om vi hade fått se en glimt av dom eller om det bara var deras röster som gjorde oss nyfikna men vi bestämde oss i alla fall för att ställa oss på en stol och titta över på deras sida. Vältränade, utan tröjor. Yummie. Det hela hade gått väldigt smidigt om vi inte hade blivit upptäckta. När detta hände så flydde vi genast in i vår lägenhet. Men som jag tidigare nämnde så var dessa två vältränade vilket gjorde det rätt så lätt för dem att hoppa upp på balkongväggen. Där sa de att det var lika bra att vi kom fram, de hade redan sett att vi var där. Vad kan man göra? Det var ju redan försent att smita undan så med svansen mellan benen så var vi tvungna att gå fram till dom. Det var pinsamt då det hände men rätt skrattretande idag. Vi fick åtminstonde en anledning att prata med dom.... hehe...

Hela Lanzarote är ett oerhört fint minne. <3

Det passerade året har gått så otroligt snabbt.. Jag vet inte riktigt var det tog vägen. Förmodligen har det att göra med hur mycket jag egentligen har hunnit med, hur mycket jag har jobbat och alla mina miljöombyten.

Året började i Norge, nyårslöftet var att börja stretcha (hände inte). Städtant som jag var, lämnade jag Norefjell för London och bartender-livet. Där tog jag en bartenderkurs med några av de bästa. Dock var bartenderskolan bajs. Skulle aldrig rekommendera någon att göra detsamma.

Efter två månaders sjukdom i London samlade jag krafter och skaffade mig ett jobb. B@1. Haha och vilket jobb. Det stället har ärrat mig för livet, glasflaska i skallen. Tjopp tjopp. Att jobba där var en plåga men det var bland det roligaste jag har gjort. 240 cocktails, 60-75 timmars arbete i veckan, skitlön, ständig fylla (jag vet att mina föräldrar läser detta men här har vi den nakna sanningen, väldigt mycket alkohol inblandat i alkoholbranchen) men oj så kul vi hade det. Jag kommer alltid att minnas den tiden med ett leende på läpparna. För sablar vad bra bartender jag blev av att jobba där!!

Året har gett mig två glädjebesked. En av mina bästa vänner blev gravid.. och hon kommer att bli en av de underbaraste mammor någonsin. För att vara ärlig så kan jag inte vänta tills jag är hemma och kan hjälpa henne med allt som hon behöver hjälp med. Att hon ger jorden ett mer liv är nog det bästa som kunnat hända! En av mina släktingar har även blivit mamma igen och jag kan inte vänta med att se nytillskottet plus hennes äldre son. Det är plågan i att inte vara hemma så mycket, du missar en hel del.

Året har även tagit ifrån mig ett liv. Egentligen så var personen inte någon som jag känner, iaf inte längre. Det var någon som jag känt, som har stått mig nära, som stod min bror och mamma ännu närmare. Han var en glad spillevink som spenderade väldigt mycket tid i vårt hus. Övernattningar, måltider, allt. En del av familjen under några års tid. Sedan försvann han och nu är han borta på riktigt.

Efter att ha bott i London i över ett halvår så kände jag hur mycket jag saknade ett liv. Självklart hade jag ett liv, men det innefattade i princip jobba, sova, jobba. Jag bodde i  London och jag hade aldrig tid att åka och se något eller att träffa vänner. Hade jag tid så hade jag inte orken vice versa. När Sam och jag började träffas så ändrades allt. Eftersom vi jobbade inom samma barkedja så var vi tvungna att ta oss upp ur sängen på morgnarna för att kunna träffas. Vi gick på alla gratismuseum, Londons äldsta pubar, Londons bästa cocktailbarer. Vi gjorde en hel del. Utan att veta om det så gav han mig "ett liv" igen.

Det största misstaget jag har gjort i år är att inte hålla i mina pengar. Jag skulle kunna beskriva London som djävulens stad. Du kan inte bo där utan att hamna i en ekonomisk kris. Du kan inte spara pengar. Det finns inte en chans. Staden är full av frestelser, dyrt att leva, dyrt att bo, alldeles för lätt att spendera pengar. Det värsta är att du aldrig kommer att kunna förstå exakt vad du spenderade pengarna på.

Årets bästa inköp är min Ipod touch och högtalare med fjärrkontrol till denna samt min onepiece. I hemmet lever jag i min onepiece, jag spelar på min ipod eller lyssnar på musik genom mina högtalare. Vad mer kan man begära av livet?

2010 års musik är en sarlig blandning av allt. Under tiden i Norge så är förmodligen "Black eyed peas - Gotta feeling" låten som kommer påminna mig om vistelsen där eftersom den JÄMT spelades på VH1, vår musik-kanal under tiden vi städade. Under min period i London så går vi tillbaka i tiden till 80-tal. Alla Elvis Presley - låtar kommer för evigt påminna mig om B@1, Tina Turner - Night bush city, George Michael - Faith, Yolanda be cool - We no speak Americano. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Under min period i Cornwall så är det låtar med The XX och Kasabian som har spelats allra mest.

Smärta. Man ska aldrig håna andra. Aldrig... Igår, år 2010, såg jag två tjejer vingla ut ur bussen med skyhöga klackar. Jag skrattade och sa till Sam, "I would like to see them walking later on tonight". Skrattar bäst som skrattar sist. När jag är på väg hem från Falmouth, 40 minuters gång till Penryn, stukar jag foten. Inte en gång utan två gånger. Så där haltade jag hem med mina bekväma skor. 40 minuter blev plötsligt till typ 120. Walk of shame - in my mind. Förutom avslutningen så var min nyårs väldigt go iaf. Tre rätters middag med min man, partay med Basia och hennes pojkvän, fyverkerier på stranden. Nice.

New years resolution: Bli nyttigARE...