Haha Ausch!
Vilken dag alltså, en av de mer händelserika på senare tid (om man bortser från den dag jag var på brännbollsyran, men nu gör jag ju det så..).
Vad gjorde dagen händelserik och speciell? Jo, jag skjutsade Katrine på Renées cykel (mammas cykel, som jag använde, får jag inte skjutsa på, kommer jag hem och det är en skråma på den så blir det böter), vi skulle in till stan. Det gick som väldigt bra fram tills gångtunneln bredvid Sörböleskolan för när vi väl kom dit så råkade Katrine och jag lura in hennes häl i bakhjulet. Nice.
Först reagerade vi inte så mycket, för enligt Katrine så gjorde det inte så ont. Men när hon tog av sig sockan så, jaa.. kort sagt så såg man benet, det var... en upplevelse. Sen kom det blod. Vi bestämde oss för att låta Renée, som använde min mammas cykel, få använda min mammas bil och köra oss till akuten, eller främst Katrine då.
Lång historia kort, vi var där i sammanlagt två timmar och läkarna/sjuksköterskorna kom fram till att såret inte kunde sys eftersom det inte fanns kvar något skinn på själva såret och att dra skinnet från runt om såret skulle göra slutprodukten för spänd (skinnet som hade varit på såret återfanns senare i Katrines socka). Värt att nämna är också denna konversation mellan sjuksköterskan och Katrine:
"Vill du veta hur det ser ut?"
"Ja"
"Det ser ut som att någon har tagit en tugga av dig"
Minnesvärt!
Så, vad hade jag för "hemligt/bra/mystiskt" budskap med denna text då? Inget alls, faktiskt. Det här var bara en dag i mitt liv. Hi hi.
Crash Test Dummies - Hmm Hmm Hmm
Vad gjorde dagen händelserik och speciell? Jo, jag skjutsade Katrine på Renées cykel (mammas cykel, som jag använde, får jag inte skjutsa på, kommer jag hem och det är en skråma på den så blir det böter), vi skulle in till stan. Det gick som väldigt bra fram tills gångtunneln bredvid Sörböleskolan för när vi väl kom dit så råkade Katrine och jag lura in hennes häl i bakhjulet. Nice.
Först reagerade vi inte så mycket, för enligt Katrine så gjorde det inte så ont. Men när hon tog av sig sockan så, jaa.. kort sagt så såg man benet, det var... en upplevelse. Sen kom det blod. Vi bestämde oss för att låta Renée, som använde min mammas cykel, få använda min mammas bil och köra oss till akuten, eller främst Katrine då.
Lång historia kort, vi var där i sammanlagt två timmar och läkarna/sjuksköterskorna kom fram till att såret inte kunde sys eftersom det inte fanns kvar något skinn på själva såret och att dra skinnet från runt om såret skulle göra slutprodukten för spänd (skinnet som hade varit på såret återfanns senare i Katrines socka). Värt att nämna är också denna konversation mellan sjuksköterskan och Katrine:
"Vill du veta hur det ser ut?"
"Ja"
"Det ser ut som att någon har tagit en tugga av dig"
Minnesvärt!
Så, vad hade jag för "hemligt/bra/mystiskt" budskap med denna text då? Inget alls, faktiskt. Det här var bara en dag i mitt liv. Hi hi.
Crash Test Dummies - Hmm Hmm Hmm
Life is to Complicated
Skulle vi må bättre om vi fick svar på varför saker som inte borde få hända händer?
Skulle svaren få oss att förstå?
Skulle vi vara tillfreds med svaren och sedan gå vidare?
Livet är för avancerat.
I ögonblick som det här så inser man hur sårbara vi människor egentligen är, att ens vänner och familj, deras liv och ens eget är lätt att ta för givet.
Kan man förbereda sig för den smärta som drabbar oss när de som står oss nära plötsligt rycks bort?
En ung människas död, speciellt om offret funnits i ens omgivning, kan påverka en enormt. Det får en att inse vad dödlighet egentligen handlar om och att livet inte alltid ger en vad man förtjänar. Även om jag inte känner personen i fråga, det räcker med att jag ser den någon dag i veckan i en korridor på skolan, även om personen inte lämnar ett stort tomrum efter sig för just mig så har dennes död förändrat mig, tillsammans med de som dött under de tre senaste åren.
Dags att inse faktum och växa upp. Livet är inte en barnlek, du och de du älskar är inte odödliga.
Jag tar tillfället i akt och tillägnar Natalie Hellgren, hennes familj och vänner en extra tanke. Om jag tycker det här är jobbigt, vad tycker då ni? Det vill jag nog egentligen inte veta.
Skulle svaren få oss att förstå?
Skulle vi vara tillfreds med svaren och sedan gå vidare?
Livet är för avancerat.
I ögonblick som det här så inser man hur sårbara vi människor egentligen är, att ens vänner och familj, deras liv och ens eget är lätt att ta för givet.
Kan man förbereda sig för den smärta som drabbar oss när de som står oss nära plötsligt rycks bort?
En ung människas död, speciellt om offret funnits i ens omgivning, kan påverka en enormt. Det får en att inse vad dödlighet egentligen handlar om och att livet inte alltid ger en vad man förtjänar. Även om jag inte känner personen i fråga, det räcker med att jag ser den någon dag i veckan i en korridor på skolan, även om personen inte lämnar ett stort tomrum efter sig för just mig så har dennes död förändrat mig, tillsammans med de som dött under de tre senaste åren.
Dags att inse faktum och växa upp. Livet är inte en barnlek, du och de du älskar är inte odödliga.
Jag tar tillfället i akt och tillägnar Natalie Hellgren, hennes familj och vänner en extra tanke. Om jag tycker det här är jobbigt, vad tycker då ni? Det vill jag nog egentligen inte veta.
Till alla mina dödliga vänner och min dödliga familj, för mig är ni, och kommer alltid att vara, odödliga
<3
<3
Hehe..
Nu är jag en lite gladare människa igen :-) (vilket är tur för människorna i min omgivning för jag passar verkligen inte bra som inte glad).
Vad är då syftet med det här inlägget? Jo, jag ville bara berätta att jag inte har några som helst planer på att skjuta mig själv. Jag erkänner att jag, när förra inlägget skrevs, var inne i en personlig svacka som varade i sisådär 24 h. Färdigältat, förhoppningsvis, and im ready to move on to the next subject(s).
Och som jag tidigare har skrivit, det som inte dödar det gör en starkare. Ta det positiva ur det negativa och håll fast vid det. Finns det inget positivt i det negativa lär dig saker av det negativa. Varför inte lära sig att plocka fram det positiva även om det inte finns där?
Något roligt som har hände i onsdags (på balzac):
Två tjejer överröste mig med fina komplimanger - som Daniel sedan, på ett vänligt sätt förstörde. Men, jag vet att han ljög för jag är synsk.
Jag bröt arm och var sämst, min motståndare var för stark för mina två armar plus två till armar.
Jag pratade med min drömprins, muhahaha (jag var kär i honom när jag gick i lill-1an), och han kan mitt namn!
Vissa saker som sades värmde oerhört.
Jag fick prata med några från London-gänget. Det var nice :-)
Något jag vet om mig själv:
Jag är inte tillsammans med Viktor, det är Amanda som är det. Jag och Viktor är bästizar, har (nästan) alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara.
Jag är inte 21 år.
Jag bor inte på Sunnanå.
Ett liv utan motgångar är ett liv utan framgångar. Man får bara hoppas att det positiva väger över det negativa.
Vad är då syftet med det här inlägget? Jo, jag ville bara berätta att jag inte har några som helst planer på att skjuta mig själv. Jag erkänner att jag, när förra inlägget skrevs, var inne i en personlig svacka som varade i sisådär 24 h. Färdigältat, förhoppningsvis, and im ready to move on to the next subject(s).
Och som jag tidigare har skrivit, det som inte dödar det gör en starkare. Ta det positiva ur det negativa och håll fast vid det. Finns det inget positivt i det negativa lär dig saker av det negativa. Varför inte lära sig att plocka fram det positiva även om det inte finns där?
Något roligt som har hände i onsdags (på balzac):
Två tjejer överröste mig med fina komplimanger - som Daniel sedan, på ett vänligt sätt förstörde. Men, jag vet att han ljög för jag är synsk.
Jag bröt arm och var sämst, min motståndare var för stark för mina två armar plus två till armar.
Jag pratade med min drömprins, muhahaha (jag var kär i honom när jag gick i lill-1an), och han kan mitt namn!
Vissa saker som sades värmde oerhört.
Jag fick prata med några från London-gänget. Det var nice :-)
Något jag vet om mig själv:
Jag är inte tillsammans med Viktor, det är Amanda som är det. Jag och Viktor är bästizar, har (nästan) alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara.
Jag är inte 21 år.
Jag bor inte på Sunnanå.
Ett liv utan motgångar är ett liv utan framgångar. Man får bara hoppas att det positiva väger över det negativa.
Kära Läsare...
Inte för att jag på allvar tror att det är så många som läser min blogg men.. Jag känner att jag är i behov av att skriva av mig.
Egentligen har jag inget att säga, inget har heller sagts. Egentligen kan jag inget kräva för inget har lovats. Egentligen kan jag gå och skjuta mig för min otroliga förmåga att välja helt fel.
Så var det klart. Känns det bättre? Njae. Inte direkt. Jag tror att jag ska gå och gråta istället. Ciao.
Egentligen har jag inget att säga, inget har heller sagts. Egentligen kan jag inget kräva för inget har lovats. Egentligen kan jag gå och skjuta mig för min otroliga förmåga att välja helt fel.
Så var det klart. Känns det bättre? Njae. Inte direkt. Jag tror att jag ska gå och gråta istället. Ciao.
The Meastro Blogger - Uppdaterad
Jag är en effektiv bloggare - Not.
Nina har klagat på mig kanske tre gånger (hon följer tydligen min blogg eftersom den är så intressant).
Så för att få tyst på Nina så tar jag nu tag i skrivandet och framöver ska hon få sig en text varje vecka!
Jajemän, och det löftet planerar jag att försöka hålla!
Vad har hänt på senaste då?
Jag har varit i London och skippat att titta på Kate Moss fast jag hade chansen - Jag har mognat.
Jag har också varit i London på Give It A Name festivalen - Jag har blivit bättre på engelska.
Jag har fått streptokocker och ätit medicin - Jag har insett att det bara kan bli bättre.
Jag har fått en allergisk reaktion mot något, det klias - Jag har tagit vissa delar av livet för givet.
Jag har lärt känna nya människor - Jag har fått en bra erfarenhet.
Jag har mottagit ett dåligt besked - Jag har återigen insett att det bara kan bli bättre.
Jag har slösat för mycket pengar på en Kylie-bikini och Kylie-shorts - Jag har blivit nöjd med mig själv.
Vad ska vi dra för slutsatser av det här då?
Egentligen har det inte hänt något väldigt annorlunda i mitt liv, inget som skiljer sig från vad som händer de flesta människor varje dag. Skillnaden är att jag har tänkt över de större händelserna, som för vissa är små, och genom dem lärt mig saker.
Vad är den mest värdefulla händelsen då?
Om jag tänker igenom min "händelselista för de 46 dagar som gått" så kan jag berätta att den värdefullaste händelsen inte är uppskriven.
London-resan och folket jag reste med var underbara.
Medicinen var självklart trevlig i sig.
Själva lära-känna fasen är alltid rolig när man träffar nya människor.
Även om beskedet i sig var dåligt var det nödvändigt för att det skulle bli bättre.
Det finns nästan inget som är mer njutningsfullt än att få köpa kläder.
Det som jag anser har varit värdefullast för mig är ett litet förlåt, för en grej som egentligen inte ens ska bråkas över. Ett förlåt och en förklaring och min dag var gjord.
Ursäkten var äkta, inte framtvingad utan spontan. Personen som bad om förlåtelse visade en mognad som den inte har visat förr och för en gångs skull visade den också respekt för mig.
Sånt räknas, andra saker som händer på vägen är bara mindre bra och dåliga, emotionella händelser gör livet.
Tack brorsan! :-)
Nina har klagat på mig kanske tre gånger (hon följer tydligen min blogg eftersom den är så intressant).
Så för att få tyst på Nina så tar jag nu tag i skrivandet och framöver ska hon få sig en text varje vecka!
Jajemän, och det löftet planerar jag att försöka hålla!
Vad har hänt på senaste då?
Jag har varit i London och skippat att titta på Kate Moss fast jag hade chansen - Jag har mognat.
Jag har också varit i London på Give It A Name festivalen - Jag har blivit bättre på engelska.
Jag har fått streptokocker och ätit medicin - Jag har insett att det bara kan bli bättre.
Jag har fått en allergisk reaktion mot något, det klias - Jag har tagit vissa delar av livet för givet.
Jag har lärt känna nya människor - Jag har fått en bra erfarenhet.
Jag har mottagit ett dåligt besked - Jag har återigen insett att det bara kan bli bättre.
Jag har slösat för mycket pengar på en Kylie-bikini och Kylie-shorts - Jag har blivit nöjd med mig själv.
Vad ska vi dra för slutsatser av det här då?
Egentligen har det inte hänt något väldigt annorlunda i mitt liv, inget som skiljer sig från vad som händer de flesta människor varje dag. Skillnaden är att jag har tänkt över de större händelserna, som för vissa är små, och genom dem lärt mig saker.
Vad är den mest värdefulla händelsen då?
Om jag tänker igenom min "händelselista för de 46 dagar som gått" så kan jag berätta att den värdefullaste händelsen inte är uppskriven.
London-resan och folket jag reste med var underbara.
Medicinen var självklart trevlig i sig.
Själva lära-känna fasen är alltid rolig när man träffar nya människor.
Även om beskedet i sig var dåligt var det nödvändigt för att det skulle bli bättre.
Det finns nästan inget som är mer njutningsfullt än att få köpa kläder.
Det som jag anser har varit värdefullast för mig är ett litet förlåt, för en grej som egentligen inte ens ska bråkas över. Ett förlåt och en förklaring och min dag var gjord.
Ursäkten var äkta, inte framtvingad utan spontan. Personen som bad om förlåtelse visade en mognad som den inte har visat förr och för en gångs skull visade den också respekt för mig.
Sånt räknas, andra saker som händer på vägen är bara mindre bra och dåliga, emotionella händelser gör livet.
Tack brorsan! :-)
"Det vi inte dör av gör oss starkare"
